This article discusses the collection of photographs in the archive collection of Sweden's Gypsies (Sw. Sveriges zigenare) at the Nordic Museum, created by the folklorist Carl-Herman Tillhagen. Many of the photographs originate from the so-called inventory of “Swedish Gypsies”, part of the state “Gypsy investigation”, performed in 1954–1956. The aim is to critically analyse Tillhagen’s creation of this collection to gain a greater understanding of the collection and its background. We explore how and in what context Tillhagen compiled the collection and added written information to the photographs. We also place Tillhagen in a century-long anthropological, and colonial, tradition of field works aimed at creating knowledge about “the other” and the use of photography in this practice. In doing this, we pay attention to Tillhagen’s field work methods and role as a “gypsy expert”, his way of using photography and his composition of the collection. The collection can today appear to be both strange and prejudiced, while it also contains rich information of various kinds, e.g. about Roma’s living conditions as well as the normative ideals of the majority society, and about the role of folklore research and the folklore archives in collecting information on national minorities. By producing knowledge about the background of the collection and circumstances surrounding its origin we contribute to the possibility of using its photographs with a critical eye for new interpretations and new knowledge.

Genom ett trettiotal berättelser får läsaren ta del av enskilda personers erfarenheter, tankar och känslor kring hur det var att komma som ny till Sverige. De personer vars röster återges i boken ger läsaren möjlighet att ta del av såväl stora existentiella frågor som vardagliga situationer. En del av berättelserna behandlar vardagslivet i Göteborg. Utifrån den nya vardagen i Sverige berättar några av bokens röster hur det är att laga mat och finna råvaror i det nya landet, hur det är att vara muslim i ett land som enligt självbilden är ett av världens mest sekulära, hur man anpassar firandet av högtider i en ny kontext och hur det är att påbörja en ny yrkeskarriär utifrån nya förutsättningar. Läsaren får ta del av de intervjuades tankar om språk; hur man behåller och för vidare sitt modersmål till barnen och hur det är att lära sig ett nytt språk som vuxen. En del av de intervjuade har valt att berätta om hur livet i Göteborg kommit att bli och läsaren får ta del av såväl besvikelser som glädjeämnen. Andra berättar om vad som låg till grund för det livsavgörande beslutet att bryta upp från hemlandet, lämna allt tryggt och välbekant bakom sig och fly eller flytta till ett för många närmast okänt land. Några av de intervjuade personerna delar med sig av hur det är att skiljas från delar av sin familj, i något fall till och med sitt barn.

Berättelserna utspelar sig under ett tidsspann som löper över nästan femtio år. Eftersom Sverige förändrats under denna period innebär det att personer som migrerat hit under skilda tidsperioder möter i det närmaste olika länder, och förutsättningarna för mottagandet har sett olika ut vid olika tidsperioder. Migrationspolitik, invandrarpolitik, synen på språkundervisning (och därmed krav på integration), svensk inrikespolitik, Sveriges ekonomiska situation och den utrikespolitiska situationen är faktorer som ändras över tid och har påverkar flyktingmottagandet. Genom berättelser från olika tidsperioder får läsaren alltså även en inblick i hur Sverige förändrats över tid.  

Genom de kontextualiserande artiklarna får läsaren olika perspektiv på några av de teman som förekommer i berättelserna. 

I Svenska migrationsberättelser diskuterar etnologen Charlotte Hyltén-Cavallius berättelserna utifrån att de är just migrationsberättelser – berättelser om migrationer och vilka konsekvenser de fått för de som berättat. Författaren visar, genom att lägga berättelserna sida vid sida, vilka strategier de berättande använder för att forma sina nya liv i Göteborg. Hyltén-Cavallius tydliggör hur de olika teman som återkommer i berättelserna skildras; hur bokens röster talar om själva migrationen, den fysiska förflyttningen, om hur basala behov såsom maten är viktiga för att känna sig hemma på en ny plats och vilka strategier de olika berättarna använt för att tillgodose det. 

I artikeln lyfts upplevelsen att vara muslim i en kontext där självbilden är att Sverige är ett sekulärt land och hur lätt det är att via religionen skapa ett ”vi” och ett ”dom”. Genom attribut som slöjan blir den muslimska kvinnan närmast översynlig i det svenska offentliga rummet och bokens röster vittnar om att det i vissa avseenden blivit lättare men i andra avseenden svårare att vara muslim i Sverige idag jämfört med för 30 år sedan. Sättet att betrakta islam blir tätt förbundet med den segregerade staden och även personer som inte identifierar sig som muslimer påverkas av dessa stämningar. 

Genom artikeln får läsaren en inblick i svensk invandringspolitik och hur de bakomliggande ideologiska strömningarna skiftat över tid. Sverige har gått från att ha en assimilatorisk hållning till en mer tolerant sådan för att därefter pendla tillbaka till en mer kravfylld politik, något som påverkar människors möjligheter att forma sitt nya liv. 

Since the early 1990’s descendants to Sámi migrants in the US, have been forming a loosely knitted community exploring different pathways to their oftentimes hidden heritage. This paper discusses how legitimacy (dis-)claims, de-colonization, complex geographical roots, differing assimilation histories and language-loss become important issues in this ongoing revitalization process. It also highlights how contemporary discussions in the US on race, belonging and “pretendians” constitutes formative conditions, and how hierarchical transnational relationships to the context of origin is affecting this process.  

Att ha växt upp i läger och levt ett kringresande liv karaktäriserat av tillfälliga vistelser, avhysningar och uppbrott är gemensamma erfarenheter för de flesta svenska romer födda under den första dryga hälften av 1900-talet. Forskningsarkivarie Charlotte Hyltén-Cavallius berättar här om några av resultaten från forskningsprojektet I stadens utkant – svensk-romska livsberättelser och lägerplatser från 1900-talet.

I år firas den Internationella romadagen för femtionde året i rad. För att högtidlighålla dagen uppmärksammar forskningsarkivarie Charlotte Hyltén-Cavallius Johan Dimitri Taikons (1879–1950) gärning. Taikon hade en stark ställning inom den romska gruppen och kom att bli en nyckelperson i dokumentation av sagor, folklore och språk. Blogginlägget har tillkommit i samarbete med Fred Taikon, barnbarn till Johan Dimitri Taikon och ordförande för kulturföreningen É romani glinda.

“Girly” and “boyish” – On How Gender is Performed and Understood by Young Children

How is gender performed and understood by young children? And how does gender intersect with class and age? This article is based on interviews with over a hundred children, drawings and a collection of toys. The fieldwork was performed in five different places in the greater Stockholm during 2007 and 2008 (two million homes program areas, two villa suburbs and an industrial town). The study was a follow up by a study carried out by Eva Lis Bjurman in the 1970s that studied the effects of segregation on children’s leisure activities in different parts of Stockholm. The 1970s perspective viewed the children as passive receivers of messages and interpreted the working class children as victims of mass culture. A perspective on how gender, class and age are made in performances, narratives, clothes, materiality and other activities has guided the analysis. The study draws on childhood research which views the child as “being” in the world and not as “becoming” something. But viewing children as capable of interpreting culture has to be combined with an interpretation of the children’s narratives and performances in a societal and historical context. It is significant that the middle class children are more interested in and skilled in discussing gender in terms of difference and the children living in the million program areas are keener on stressing similarity among each other. The study shows that the toys, the colors and the games described as “girly” are constantly undervaluated by both boys and girls in the gender mixed interviews. The girly expressions, the girls games focused on care, dolls and a performed “hyperfemininity” are defined as childish and silly and are valued as “low”. This illustrates an asymmetrical logic where the male is defined as norm and the female is defined as deviator, subordinated or in more general terms – low.

The aim of this dissertation is to show how a handicraft-aesthetics are shaped and reshaped, with a particular focus on the interplay between domestic and international handicraft. This is studied in a number of forums, and the negotiations often revolve around what it is that characterises good craft. Specific emphasis is put on investigating the conditions under which and where the interface between these categories might occur. With the aim of providing a perspective of the Swedish situation, a comparative study of how the American patriotic women’s movement, Daughters of the American Revolution, took part in the formation of domestic traditions, ideals and aesthetics in the USA during the early part of the 20th century has also been carried out. From an historical perspective it is illustrated how the images we have both of ourselves and others are mutually dependent and ever-changing. The dissertation is based on fieldwork at costume parades, craft markets, costume shows and exhibitions, as well as in projects involving immigrant women where Swedish handicraft is used as a means of teaching the Swedish language. It is also based on archive research (in various Swedish archives, the Ellis Island archive, New York and the National Archive of the Daughters of the American Revolution, Washington DC). Since the 1970s, international handicraft, in connection with immigration policy and the Handicraft Movement network, has been referred to as an “enrichment” and “vitalisation” of Swedish cultural life and Swedish handicraft. In spite of this the actual presence of international craftwork and craft workers with foreign backgrounds is limited within the Movement. International handicraft and Sámi crafts are both included at the same time as they are distinguished as special interests in relation to normative domestic craftwork. Other handicraft traditions have thus constituted the domestic handicraft’s constituent facades.

"Charlotte Hyltén-Cavallius och Nina Edström skildrar i kapitlet, Inkluderingskulturen, svårigheterna med att omvandla politik till praktik, i synnerhet när det inte sätts ord på vad som ska uppnås. Författarna visar hur begrepp för att beskriva inkludering av invandrare har kommit och gått genom åren inom kultur- och integrationspolitiken och lyfter fram de svårigheter som uppstår hos kulturinstitutioner när politiken inte är tydlig med vad som ska åstadkommas. Övergripande beskrivs en olust hos kulturinstitutionerna att kategorisera och peka ut människor och den ”teoretiska ångest” som kan upplevas när det exempelvis ska formuleras i ord och mål vilken publik man vill nå. Hyltén-Cavallius och Edström visar därmed i likhet med Tomson på att det är svårt för kulturinstitutionerna att definiera vad som menas med etnisk mångfald eller utländsk bakgrund; det finns en upplevelse hos kulturinstitutionerna att det är svårt att ”göra rätt” inom detta område, vilket gör att andra, mindre kontroversiella diskrimineringsgrunder tenderar att få mer utrymme."

- ur inledningskapitlet i Vem får vara med?

I Ett lapptäcke av källor undersöker Lotta Fernstål ochCharlotte Hyltén-Cavallius äldre samlingar och sätterfokus på insamlarna. De granskar kritiskt materialenstillkomst och användandet av dem, och belyser därmedden kulturarvsproduktion som samlingarna är en del av.Författarna lyfter även fram nytt, tidigare förbigångetkällmaterial i vilka romer och resande själva berättar omsina liv och livsvillkor – detta i dialog med insamlarna vidarkiven i en inspelning från 1950-talets Småland och i tvånedtecknade levnadsberättelser.Författarna gör närläsningar och kontextualiserandestudier av arkivmaterial vid bland annat Institutet förspråk och folkminnen och Nordiska museet samt i vissmån föremål ur museisamlingar. Arbetet är teoretiskt förankrati forskningsfälten Romani studies, kritiskakulturarvsstudier, arkivstudier och folkloristik med inriktningmot frågor om kunskapsproduktion och insamling.

Roma people have been present in Sweden for at least 500 years. The first members of the group today known as Swedish Roma arrived in the late 1800s, and during a large part of the 1900s they were forced to a nomadic lifestyle. The purpose of this project is to highlight this part of history, in collaboration with Roma associations, focusing on camp sites and life stories during the 1900s and to incorporate this cultural heritage into Swedish public collections at the Swedish History Museum and the Institute for Language and Folklore. The project will combine ethnological interviews with archaeological excavations, and will involve questions about multiculturalism and interaction between Roma and the majority Swedes. 

This article focuses on archival collections relating to so-called “tattare” and “zigenare” (approximately meaning “tinkers” and “gypsies”) created by Swedish folklore scholars during the twentieth century, and how these scholars influenced politics and interventions regarding these categories. It addresses questions regarding the production of knowledge about these categories and the contexts, structures and actors that have created the basis for these kinds of collections. Special focus is on works by the folklore scholars Carl-Martin Bergstrand and Carl-Herman Tillhagen, and collections at the Institute for Language and Folklore, Department of Dialectology, Onomastics and Folklore Research and the Nordic Museum Archive. By unfolding the networks of Bergstrand and Tillhagen and following the traces of their work to other archives, the article highlights some of the political and monitoring dimensions in archival practices in relation to minority groups in Sweden.

In the early 1950’s and early 1960’s Sweden, two Romani men, Karl and Sven, handed in their written life stories to the folklorist Carl-Herman Tillhagen at the Nordic Museum in Stockholm, who added them to the museum archive. Karl identified as “zigenare” (Gypsy, or Kelderash Roma), and Sven as “resande” (Traveller). These life-stories were written in the aftermath of a public debate on “tinkers” containing suggestions such as sterilization, politics of territorial exclusion while the Kelderash Roma to a large extent were still excluded from permanent housing and schools. The narratives are read as an act of “talking back” (Hancock 2010), by the authors to the majority population in a discriminatory and often racist societal climate. The inclusion of the stories in a national archival collection provides an opportunity to see the history of a few members of Romani groups in Sweden from an in-group perspective, in opposition to the otherwise often stereotypical and antigypsyist portrayals of these groups in the archival sphere. The article focuses on how the narrators positioned themselves and which issues they wished to mediate to the supposed majority Swedish readers.

This article examines an audio recording with a Roma family made by the collector Arvid Andersson in Sweden, in the early 1950s. The aim of this article is to unfold this jointly constructed conversation between the collector and the Roma family members. The analysis of the conversation shows a delicate interplay between the Roma family and the interviewer, and we especially stress the agency of the family in the process of negotiating belonging, challenging a discourse about the Roma as a passive group merely subjected to discrimination and stereotyping. The foreignness of the Roma was continuously stressed, while the Roma opposed being positioned as foreigners and tried to clarify that they did belong in Sweden and contributed to society. 

White Working Class Communities in Stockholm explores the experiences and concerns of majority Swedes in Greater Stockholm, more specifically in the municipality of Southern Botkyrka. Botkyrka is the fifth-largest municipality in Greater Stockholm, with a history of migration stretching back to at least the 1960s. It is today the first municipality in Sweden where the majority population is no longer the majority locally, but the biggest demographic segment among many minorities.

A working class and lower-middle class municipality, Botkyrka is divided into the North—traditionally a home to immigrant workers where today 65 percent of residents have a foreign background—and Southern Botkyrka, a relatively homogenous neighborhood where only 25 percent of residents have a foreign background. While Northern Botkyrka is relatively poor, Southern Botkyrka is a mix of poor and high-income residents. Though few Swedes from the majority population feel marginalized, there are signs that this is changing, with inequality on the rise and labor market participation decreasing for those with less education. 

Following on from work by the Open Society Foundations’ At Home in Europe project on Muslim and Somali communities in Western Europe, this research focuses on white working class communities in seven areas of local policy—employment, education, health, housing, political participation, policing, and the media—as well as broader themes of belonging and identity. It is one of a series providing ground-breaking research on the experiences of a section of the population whose lives are often caricatured and whose voices are rarely heard in debates on integration, social cohesion, and social inclusion. Through a comparative lens, the project seeks to highlight parallels and differences in policies, practices, and experiences across the European cities.

Konsthantverk i Sverige del 1 samlar 18 författare. Boken kommer ur ett gemensamt intresse att förändra och vidga en konventionell historieskrivning om konsthantverk, bortom traditionella materialuppdelningar och nationella förståelser. Det vi skriver om kan ha kallats slöjd, konst, design, pyssel, konsthantverk, formgivning, brukskonst, hantverk och hemslöjd. Historia betraktas här som något pågående, något som vi gör. Det är ingen neutral aktivitet utan den är platsspecifik. I Konsthantverk i Sverige del 1 skildrar författarna från sina perspektiv en berättelse om materialitet och görande i Sverige från sent 1800-tal och fram till i dag. Boken skall inte ses som Historien med stort h utan snarare som de första stegen i en diskussion om historia, materialitet och görande.

Med texter av Zandra Ahl, Christian Björk, Otto von Busch, Päivi Ernkvist, Kakan Hermansson, Elina Holmgren, Charlotte Hyltén-Cavallius, Frida Hållander, Love Jönsson, Mahmoud Keshavarz, Gunilla Lundahl, Helena Mattsson, Anneli Palmsköld, Johanna Rosenqvist, Miro Sazdic, Rosa Taikon, Jorunn Veiteberg, Christina Zetterlund

In 1959, the politics of assimilation led to the creation of a set of municipally organised camps for Roma people in the Stockholm area. The camps were to function as controlled settlements of transition for Roma families awaiting proper homes. This paper focuses on one such camp – the Skarpnäck Camp – which existed longer than anticipated, to the point that its continued operation was criticised as being inconsistent with the government’s assimilation policy. This paper represents an analysis of historical archaeological fieldwork at the former Skarpnäck Camp in southern Stockholm and is based upon interviews conducted with former inhabitants of and visitors to the camp. It uncovers aspects of Roma history on the margins of Swedish society and how marginalisation of the Roma group was given physical form in the creation of sanctioned camps.