Den här rapporten handlar om barns och ungas tillgång till teckenspråk i Norden som de uttrycks i de nordiska ländernas lagar och andra rättskällor, såsom förarbeten och andra normativa dokument.

Kartläggningen omfattar sju lagstiftningsområden: grundlagsstiftning, språklag- stiftning, familjelagstiftning, skollagstiftning, fritids- och tolklagsstiftning, diskrimineringslagstiftning och medielagstiftning. Dessa områden har valts ut som särskilt viktiga för barns och ungas tillgång till teckenspråk. Flera nordiska länder har stiftat språklagar som omfattar de nationella teckenspråken.

De nordiska länderna har ratificerat flera internationella konventioner som tar upp rätten till språk. Teckenspråkiga ses ofta som personer med hörselnedsättningar – inte en kulturbärande minoritet med ett eget språk. Det är symtomatiskt att funktionsrättskonventionen är det traktat tydligast tar upp den språkliga situationen för teckenspråkiga medan minoritetskonventionerna inte gör det. Men benämningen teckenspråkiga omfattar även hörande barn och unga. Barnkonventionen säger att beslut som rör det enskilda barnet ska tas med barnets bästa för ögonen. Konventionen tar också upp barnens rätt till sitt språk och sin kultur.