Varför säger göteborgaren änna, la, knô och brôte? Och varför heter det dû, du skâ läsa denne här texten noga? Svaren finns i grammatiken.

De svenska grammatikböckerna beskriver det enhetliga skriftspråket. Dialekterna, däremot, lever som talspråk, och där finns det variation. En del säger såg honom, andra såg han och åter andra såg'en. En del säger skolen och pennen, andra säger skolan och pennan. Verben har sina egna böjningsmönster: slita-slet-sletet; knyta-knöt-knötet.

Till grammatiken räknas också uttalsmönstren. I göteborgskan kan kors och fort uttalas koss och fott. Fisk och lille blir fesk och lelle. Gata har ett å-aktigt a-ljud. Kungen kan bli köngen. Duva och luva kan uttalas dyvva och lyvva. Detta och mycket annat utreds här.

Boken inleds med en beskrivning av hur dialekten vuxit fram ur alla samtal mellan människor som i industrialismens spår flyttade till Göteborg, och deras barn fick göteborgskan som modersmål.

Avslutningsvis behandlas synen på dialekten. Va, la och änna lämnar vi hemma, kunde det heta i skolan på 1960-talet. Dialekten stod inte så högt i kurs. Ändå blev den en central del av vår identitet. Utan den hade vi inte blivit vad vi blev.

Lars-Gunnar Andersson växte upp på Guldheden i Göteborg. Han är professor i modern svenska vid Göteborgs universitet och har bland mycket annat forskat om Göteborgsdialekten och beskrivit den i artiklar, språkspalter och böcker. Han är också en välkänd radioröst efter många år som ämnesexpert i radioprogrammet Språket.